SLANTENS RESA TILL LANDET LÅNGT BORTA

.... och allt som hände på vägen dit.

Det var en gång en plånbok som hade några slantar över. Plånboken visste att det fanns andra plånböcker på andra ställen i världen som hade ont om slantar. De bodde i landet Långt borta. Så plånboken tänkte att hon skulle skicka en av sina slantar dit.

Slantens resa blev äventyrlig. Den gick över berg, genom skogar och öknar och genom många olika riken. En del riken lovade att beskydda den, andra försökte komma över den. Slanten visste aldrig vem den kunde lita på.

Under sin resa kom Slanten först till det politiska riket. Det var ett rike med många olika klaner. De var nästan alltid i strid med varandra och striderna gällde vem som skulle styra riket och ta hand om alla slantar som var på resa. Det var ett ständigt krigande om makten. Man kunde nästan tro att det var viktigare än att sköta riket.

Men som ni vet, krig är dyrt, så Slanten måste betala för sitt skydd. Väl där var det inget att förhandla om, det var bara för Slanten att slanta ut.

Sedan kom Slanten till tjänstemannariket. Det lydde under det politiska riket. Dess vasaller underordnade sig den politiska klan som regerade för tillfället, vare sig de tyckte regenten var klok regent eller inte. De hävdade att de inte hade någon åsikt i frågan.

I tjänstemannariket pågick en annan kamp. Här handlade kampen om vem som skulle eskortera Slanten till sitt mål. Vad Slanten själv ville och varifrån den kom, var det ingen som frågade om. Var och en av vasallerna hävdade bestämt att de visste bäst var landet Långt Borta låg. Förresten så brukade de politiska klanerna vara ganska svävande i frågan om vart slanten skulle ta vägen, så vasallerna kunde i princip bestämma det själva. Och det gjorde de gärna.

Slanten å sin sida hoppades få växa till sig lite under färden genom tjänstemannariket. Men vasallernas hjälp var naturligtvis inte gratis den heller. Att försörja vasaller med deras överstar, staber, kaptener och soldater med mat och lön och sånt, inte är det gratis! Det förstår ju vem som helst. Så Slanten fick slanta ut – igen.

Efter att ha rest i flera månvarv, utstått många strapatser, genom olika riken, kom Slanten, sliten, svag och mager, fram till ett land långt borta som kanske var landet Långt Borta. Men Slanten var i så uselt skick att den var mer en belastning än en nytta nära den kom fram.

Nu kära läsare, ska ni veta; det var inte alla slantar som kom fram, men det kanske ni redan förstått. På den tiden var det inte ovanligt att slantar bara försvann eller att mottagarna fick lösa ut dem med fler slantar än själva Slanten.

Plånboken fick aldrig någon riktig klarhet i vart hennes dyrbara Slant tog vägen. Hon frågade de politiska klanerna men de sa bara att de sänt Slanten vidare på dess resa.
– Vart? frågade plånboken.
– Till landet Långt borta, så klart, sa den regerande klanen
– Jaha, och åt vilket håll ligger det, frågade Plånboken
– Det ligger ditåt, sa de, och pekade åt nordväst, eller åt sydost eller åt norr, beroende på vilken han frågade.

Då gick Plånboken till tjänstemannariket och frågade vart Slanten tagit vägen.
– Vi har bara gjort som vi blev tillsagda, sa de och tillade ”vi har ingen åsikt i frågan”.
– Jamen, vart sände ni Slanten då, frågade plånboken, åt nordväst eller sydost eller vart? Var ligger landet Långt Borta?

Det blev väl snarare åt öster, sa överste vasallen, du förstår vi såg ju att behoven var störst i öster så då menar vi att landet Långt borta borde ligga där.
– Men i öster finns ju inga tomma plånböcker, sa Plånboken.
– Du förstår nog inte det här, sa vasallen, vet du själv var landet Långt borta ligger? Eller?
– Neej, sa Plånboken tvekande, men jag rådgjorde med klanerna i det politiska riket.
– Jaha, och……? sa överste vasallen.

Plånboken hade redan börjat gå hem igen, sorgsen och med böjd rygg. Nåt hade gått fel, men vad visste hon inte. Skulle hon våga skicka iväg ännu en slant? Den behövdes, det visste hon, men skulle den komma fram?